de lyckligas förtappade skara.
hej igen.
eller hej, till dig som inte läst mig tidigare. eller, inte läst mig, men min blogg. hum...
jag borde egentligen plugga, skriva någon slags reflektion över en film om en kvinna som fått en stroke, blivit hippie och nu tycker att alla medvetet ska få strokes så att vi kan leva i någon euforisk drömvärld peter eriksson föreställde sig när han tuggade svamp från tornedalen. den filmen sög ju.
istället bloggar jag, för er, för alla.
jag sörjer faktiskt lite. över vem? va? hur? vem? jaja, lugn lugn. såja. christopher hitchens, känd adeist, debatör, författare och livsnjutare lider ju av en svå form av cancer, och jag kom att tänka på vettiga saker han sagt genom tiderna. det första jag kom att tänka på var hur hårt han gick åt muslimer som var upprörda över muhammedkarikatyrerna - han är en stark förkämpe för yttrandefriheten. applåd. jag började själv tänka på det där... jag menar, vad gör just de upprörda muslimerna bättre än jyllandsposten i avseende om respekt för tro? muslimerna tror på allah och muhammed, och har därför respekt för regeln att man inte får avbilda någon av dem. han som ritade åt jyllandsposten å andra sidan tror INTE på allah eller muhammed, och ser därför inget problem i att rita av någon av dessa. BÅDA STÅR FÖR EN TRO. usch. respektlöst.
nog om det. om en vecka cirkus ska jag gå och se magnus bentér på china. några goda skratt. kanske. får se.
om lite mer än en månad åker jag till london för tredje gången det här året. galet nice jueh. första gången hade sina stunder. online. den andra var fylld av saknad och den här... ja, den lär bli fetters. coolers. softers.
avslutningsord;
det finaste en person kan göra för sina vänner är att dö för dem, så var och en där ute - ta initiativ!
eller hej, till dig som inte läst mig tidigare. eller, inte läst mig, men min blogg. hum...
jag borde egentligen plugga, skriva någon slags reflektion över en film om en kvinna som fått en stroke, blivit hippie och nu tycker att alla medvetet ska få strokes så att vi kan leva i någon euforisk drömvärld peter eriksson föreställde sig när han tuggade svamp från tornedalen. den filmen sög ju.
istället bloggar jag, för er, för alla.
jag sörjer faktiskt lite. över vem? va? hur? vem? jaja, lugn lugn. såja. christopher hitchens, känd adeist, debatör, författare och livsnjutare lider ju av en svå form av cancer, och jag kom att tänka på vettiga saker han sagt genom tiderna. det första jag kom att tänka på var hur hårt han gick åt muslimer som var upprörda över muhammedkarikatyrerna - han är en stark förkämpe för yttrandefriheten. applåd. jag började själv tänka på det där... jag menar, vad gör just de upprörda muslimerna bättre än jyllandsposten i avseende om respekt för tro? muslimerna tror på allah och muhammed, och har därför respekt för regeln att man inte får avbilda någon av dem. han som ritade åt jyllandsposten å andra sidan tror INTE på allah eller muhammed, och ser därför inget problem i att rita av någon av dessa. BÅDA STÅR FÖR EN TRO. usch. respektlöst.
nog om det. om en vecka cirkus ska jag gå och se magnus bentér på china. några goda skratt. kanske. får se.
om lite mer än en månad åker jag till london för tredje gången det här året. galet nice jueh. första gången hade sina stunder. online. den andra var fylld av saknad och den här... ja, den lär bli fetters. coolers. softers.
avslutningsord;
det finaste en person kan göra för sina vänner är att dö för dem, så var och en där ute - ta initiativ!
kasta-upp-system.
ah, tja.
grejen är ju den att jag blivit fett vuxen känner jag. det kanske märks på mig; jag äter med kniv och gaffel, går stadigt, drar snygga paralleller till precis ALLT. men mest av allt bokade jag ikväll min första resa någonsin. jag och kajsa ska bege oss till london under höstlovet.
blir helt whacko. fyra dagar där vi gör precis vad vi vill.
btw, när ni är i london, om ni missat det; gå in på calvin kleins affär på regent street och stälelr och kolla på eva mendes-väggen en stund. jag lovar, man går inte därifrån utan att vara liiiite fattigare.
men men, nog om det.
jag tror jag håller på att bli sjuk, det känns ungefär som om man svalt en lemmel, ni vet. så, jag kanske vaknar upp sjuk imorgon, och det vore ju i sig ganska mysigt, få ta hand om sig själv liksom. kanske ringa skatteverket och söka bidrag. är det så man gör? är det dom man ringer? jag får ju fan inget av all skatt jag betalar. 8 procent är precis max för vad jag tolererar.
hade förresten en intressant diskussion med pappa-plastmamma-flickvän i helgen. basically gick det ut på att de skattesänkningar som gjorts för alla (men fokuset låg på DEM RIKAH), gett människor mer pengar i plånboken, och vad människorna sen gör med dessa pengar. är det någon skillnad i vad en moderat gör med slantarna jämfört med en såsse? tror jag personligen inte, men jag får göra undersökningar. önska mig lycka till
on an unrelated note träffade jag och kajsa en berusad man i tunnelbanan i helgen som tydligen varit en händig thaiboxare på 80-talet (VART TOG DU VÄGEN?). han visade fräcka ärr på benen, talade om sin feta thailändska kärlek, och hade inte mycket till övers för kvinnor. han tystade kajsa fleratlet gånger. men han och jag hade trevligt.
dexter har börjat. the office har börjat. bra. bra.
och ångest, för dig som undrar, är när detets och överjagets krafter är såpass stora att jaget erkänner sig självt för svagt för att kunna medla. det jag precis gjorde kallas förresten intellektualisering.
åt helvete med er allihopa.
grejen är ju den att jag blivit fett vuxen känner jag. det kanske märks på mig; jag äter med kniv och gaffel, går stadigt, drar snygga paralleller till precis ALLT. men mest av allt bokade jag ikväll min första resa någonsin. jag och kajsa ska bege oss till london under höstlovet.
blir helt whacko. fyra dagar där vi gör precis vad vi vill.
btw, när ni är i london, om ni missat det; gå in på calvin kleins affär på regent street och stälelr och kolla på eva mendes-väggen en stund. jag lovar, man går inte därifrån utan att vara liiiite fattigare.
men men, nog om det.
jag tror jag håller på att bli sjuk, det känns ungefär som om man svalt en lemmel, ni vet. så, jag kanske vaknar upp sjuk imorgon, och det vore ju i sig ganska mysigt, få ta hand om sig själv liksom. kanske ringa skatteverket och söka bidrag. är det så man gör? är det dom man ringer? jag får ju fan inget av all skatt jag betalar. 8 procent är precis max för vad jag tolererar.
hade förresten en intressant diskussion med pappa-plastmamma-flickvän i helgen. basically gick det ut på att de skattesänkningar som gjorts för alla (men fokuset låg på DEM RIKAH), gett människor mer pengar i plånboken, och vad människorna sen gör med dessa pengar. är det någon skillnad i vad en moderat gör med slantarna jämfört med en såsse? tror jag personligen inte, men jag får göra undersökningar. önska mig lycka till
on an unrelated note träffade jag och kajsa en berusad man i tunnelbanan i helgen som tydligen varit en händig thaiboxare på 80-talet (VART TOG DU VÄGEN?). han visade fräcka ärr på benen, talade om sin feta thailändska kärlek, och hade inte mycket till övers för kvinnor. han tystade kajsa fleratlet gånger. men han och jag hade trevligt.
dexter har börjat. the office har börjat. bra. bra.
och ångest, för dig som undrar, är när detets och överjagets krafter är såpass stora att jaget erkänner sig självt för svagt för att kunna medla. det jag precis gjorde kallas förresten intellektualisering.
åt helvete med er allihopa.
dagens bild.
heimlichmanöver.
aaah, nu börjar äntligen säsongen igen.
MEN VA?!
nej nej, inte curlingen, inte grillningen, inte föräldraledigheten. bloggandets säsong har börjat, här och nu, när jag säger att den ska börja.
så, låt den börja. låt sorgerna göra sorti! entré epicism!
har precis tittat klart på utfrågningen med lars ohly; ställde fram kaffe, praliner, äppelmust. bjöd in fredrik för att avnjuta allt detta, i hopp om några goda skratt. det fick vi sannerligen när den gamle populisträven hävde ur sig ideologiska principer varvat med undantagsförslag. mumma!
ja, de rödgröna är ju en mysig samling färgstarka individer. en av sossarnas främsta; rättsvetaren bodström ska bli facebookminister och ge fina små presenter till partikamraterna till födelsedagarna. han trivs väl i kamrat obamas regi antar jag. peter eriksson och werewolf woman of the ss-wetterstrand måste ju avgå efter valet tydligen. på allt är partierna oense om det ena med det andra, men en sak tycker de nog lika om; deras fräna affischer. fina färgfilter, spontan vind som fångar kobran sahlins pottfrisyr och ett höghastighetståg med endast de fyra som passagerare - snacka om miljövänligt.
hur som haver, jag och kajsa flyttade igår in på nybrogatan 73 där vi ska bo en vecka framåt. vi är kattvakter åt fyra små gosiga, vandrande sötsaker. vi beter oss vuxet; går och lägger oss i rimlig tid, tittar på "vem vet mest?" och svarar där på varannan fråga och ser vem av oss som kan mest. det går vilt till. personligen har jag inte lämnat lägenheten på hela dagen.
idag har jag sett kissies blogg för första gången. vill vi bo i ett samhälle med doktorer som inte kan operera, politiker som inte kan argumentera (okey, det gör vi ju redan)?
näe, så varför vill vi då bo iett samhälle med bloggare som inte kan stava? "chaufför", "provatliv". usch, fy. jag kräks i munnen, sväljer det igen, erinras smaken och hoppas om en bättre morgondag. men den kommer inte.
men det gör säkert kissie, hon kommer säkert så fort hon ser sin egen blogg, eftersom hon varje gång tror att det är en ny á la guldfiskminne.
vad mer? inget. rien. jo! jusste! H17 fick äntligen se solljuset i lördags; picknick med människor och några holländska sjömän. in the navy, män som svabbar däck i tajta tangatrosor sjungandes på baccarat.
jag spelade fotboll, och imponerade, såvitt jag förstod.
mona kan inte vänta - är hon desperat? i filmen public enemies lärde jag mig att en lyckad grupp bankrånare inte ska innehålla några desperata, så där begår ju sossarna ett kardinalfel; om man ska leda en grupp rånare ska man inte jobba med någon som är desperat.
a bientot!
MEN VA?!
nej nej, inte curlingen, inte grillningen, inte föräldraledigheten. bloggandets säsong har börjat, här och nu, när jag säger att den ska börja.
så, låt den börja. låt sorgerna göra sorti! entré epicism!
har precis tittat klart på utfrågningen med lars ohly; ställde fram kaffe, praliner, äppelmust. bjöd in fredrik för att avnjuta allt detta, i hopp om några goda skratt. det fick vi sannerligen när den gamle populisträven hävde ur sig ideologiska principer varvat med undantagsförslag. mumma!
ja, de rödgröna är ju en mysig samling färgstarka individer. en av sossarnas främsta; rättsvetaren bodström ska bli facebookminister och ge fina små presenter till partikamraterna till födelsedagarna. han trivs väl i kamrat obamas regi antar jag. peter eriksson och werewolf woman of the ss-wetterstrand måste ju avgå efter valet tydligen. på allt är partierna oense om det ena med det andra, men en sak tycker de nog lika om; deras fräna affischer. fina färgfilter, spontan vind som fångar kobran sahlins pottfrisyr och ett höghastighetståg med endast de fyra som passagerare - snacka om miljövänligt.
hur som haver, jag och kajsa flyttade igår in på nybrogatan 73 där vi ska bo en vecka framåt. vi är kattvakter åt fyra små gosiga, vandrande sötsaker. vi beter oss vuxet; går och lägger oss i rimlig tid, tittar på "vem vet mest?" och svarar där på varannan fråga och ser vem av oss som kan mest. det går vilt till. personligen har jag inte lämnat lägenheten på hela dagen.
idag har jag sett kissies blogg för första gången. vill vi bo i ett samhälle med doktorer som inte kan operera, politiker som inte kan argumentera (okey, det gör vi ju redan)?
näe, så varför vill vi då bo iett samhälle med bloggare som inte kan stava? "chaufför", "provatliv". usch, fy. jag kräks i munnen, sväljer det igen, erinras smaken och hoppas om en bättre morgondag. men den kommer inte.
men det gör säkert kissie, hon kommer säkert så fort hon ser sin egen blogg, eftersom hon varje gång tror att det är en ny á la guldfiskminne.
vad mer? inget. rien. jo! jusste! H17 fick äntligen se solljuset i lördags; picknick med människor och några holländska sjömän. in the navy, män som svabbar däck i tajta tangatrosor sjungandes på baccarat.
jag spelade fotboll, och imponerade, såvitt jag förstod.
mona kan inte vänta - är hon desperat? i filmen public enemies lärde jag mig att en lyckad grupp bankrånare inte ska innehålla några desperata, så där begår ju sossarna ett kardinalfel; om man ska leda en grupp rånare ska man inte jobba med någon som är desperat.
a bientot!
